Nu ser man tydligt på våra tackor att lamningen närmar sig! Runda goa magar och mjölkfyllda juver   

Sen är ju frågan hur nära det är... helst vill man vara där och titta till dem mest hela tiden! Att vara med vid själva födelsen är en väldigt fin upplevelse. De är ju helt ljuvliga, det där söta bräkandet som smålammen ger ifrån sig, det fantastiska i att de kan stå upp så snabbt, att instinkten att hitta maten finns där så direkt... faschinerande. Det märks att jag ser fram emot det va?  

Men sen vet man ju aldrig hur det går, måste vara beredd på att någon behöver hjälp eller att någon inte klarar sig. Det är baksidan på myntet. Tur att det finns lamningskurser så att man kan göra så mycket som möjligt för att hjälpa till. Det är alltid ett ansvar man tar på sig när man skaffar djur, att sköta dem rätt. Läsa på, gå kurser om det finns och ta kontakt med någon mer erfaren som vill dela med sig av sin kunskap. Det är guld värt! En vacker dag kanske jag kan så mycket och har skaffat mig så mycket erfarenhet att jag kan fungera som mentor till någon nybliven fårägare? Det skulle vara riktigt kul. Jag gillar ju att dela med mig av vad jag kan!